Beträffande Micke Westins artikel i På Kryss nr 1/2010 om ”När båten börjar sjunka …”. Då önskar man att båten varit osänkbar.

Det är ytterst lovvärt att lära ut basfakta om när och hur en båt hamnar i risk att sjunka och vad man kan göra år saken. Men den viktigaste frågan saknas, nämligen valet av båt.

Jag anser att en båt som kan sjunka är en felkonstruktion.

Exemplen är åtskilliga. Bland de större och mer kända har vi Vasa, Titanic och Estonia. Bevisligen var de sänkbara och därmed felkonstruerade.

Kanske var det mer förlåtligt för de gamla vraken (Vasa och Titanic) eftersom de inte kunde utnyttja den tekniska utvecklingens nya material i till exempel sandwichkonstruktioner.

Sådana material och konstruktioner har funnits sedan flera decennier och därefter borde inga sänkbara båtar ha byggts. Men tyvärr fortsätter ännu byggandet av båtar med inbyggd sänkmekanism.

Sänkmekanismen är kölen. En del segelbåtar har mer än halva sin massa i kölen. När väl havet kommer in, en eller annan väg (våg), hänger det på om havet kan stoppas eller inte. Om inte – kommer sänkmekanismen att fungera, dvs båten sjunker.

Jag anser att båtar skall konstrueras utan sänkmekanism.

Det finns olka metoder att välja på som eliminerar behovet av köl. Jag har valt två skrov och då blir det en catamaran. Flerskrovsbåtar (catamaraner, trimaraner och proor) har de senaste åren omskrivits i båtpressen som fartmonster. Det kanske är den spektakulära sidan av saken men tyvärr glöms då det viktigaste bort : En rätt konstruerad flerskrovsbåt är alltid osänkbar.

Exempelvis kan min egen catamaran, som jag konstruerat och byggt,

jämföras med kölbåten R 8 eftersom vi har ungefär lika segelyta (drygt 80 m² mot vinden). Enligt uppgift väger R 8 cirka 8 ton. Min båt väger cirka 3 ton. Skrov och skott i min båt är byggda av sandwich-laminat. Det är cirka 4 m³ att flyta på. Det betyder att om båten skulle vattenfyllas fullständigt finns det 1 ton flytkraft kvar i sandwichen.

R 8 behöver mer än 8 m³ lyftkraft för att flyta om den vattenfylls. Såvitt jag vet finns ingen osänkbar R 8.

För mig är säkerheten viktigare än fart och därför väljer jag en osänkbar båt. Det kan lätt åstadkommas med en flerskrovsbåt. Att den betydligt lägre vikten ger ökad fart när det finns gott om vind blir en bonus.

Vägar för havet att komma in i båten kan vara olika. Båtfarare som har hyrt båten kanske inte alltid i förväg tar reda på var bottenventilerna finns. När olyckan är framme och vattnet stiger över durkarna kan det vara svårt att hitta ventilerna i skitigt kölsvinsvatten.

Till riskerna ute på havet hör faran att segla in i diverse bråte. Själv har jag ett antal somrar seglat traden Omnefjärden / Höga Kusten – Baggensfjärden / Stockholms skärgård ToR. För några somrar sedan var vårfloden i några älvar kraftigare än vanligt och hade rivit med sig till och med hela hus.

På väg söderut siktade jag den sommaren trädgårdsmöbler och diverse oidentifierade föremål i Bottenviken.

Flera seglare har siktat flytande containers som har tappats överbord från fraktskepp. En knappt synlig flytande container kan riva upp ett skapligt hål i bordläggningen om den seglas på. Om hålet blir stort hjälper inte träpluggar.

Men en osänkbar båt sjunker inte.

Sensmoral : Segla osänkbart, segla flerskrov för säkerhets skull !!

Projektet Handicat som är en ideell stiftelse, och som drivs av eldsjälen Olle Hansen, är en tolv meter lång och sju meter bred katamaran av typen TRT1200GT som har en extra stor sittbrunn för att alla som vill segla med ska få plats.

Besättningen har olika typer och grader av funktionsnedsättning; från att vara förlamad efter att ha varit med om en bilolycka till att vara förståndshandikappad.

Förra sommaren var 450 gäster med ombord. Sommaren 2010 startar med deltagande i Lidingö Runt för att sedan göra dagseglingar med bas från Svinninge Marina. Under Under politikerveckan seglar katamaranen till Visby för att visa hur tillgänglighet fungerar på sjön.

Det finns fortfarande platser under hela sommaren för dem som är hugade att lära sig segla oavsett fysiska förutsättningar. Mer info: www.handicat.se

I På Kryss skriver vi en hel del om långsegling – men man måste inte ha en segelbåt för att ge sig ut på långfärd. Roddbåt, kajak eller motorbåt fungerar lika fint.

Men när man sätter segel på en motorbåt och ”seglar” över Atlanten – och dessutom bara har med sig 30 liter diesel, då är det också långfärd. Och en långfärd som just nu är halvvägs över Atlanten.

Seglet, eller draken, är utvecklad av det franska företaget Omegasail och fungerar upp mot 70 grader mot vinden – men naturligtvis bäst på läns och slör – och med den planerade motorkatamaranen som ger lite mindre motstånd i vattnet räknar Kite Power Boat-projektet med att kunna göra upp mot 6-7 knop. Draken har uppblåsbara lik som dels gör att den håller formen men också flyter på vattnet om vinden skulle mojna. Den beräknas fungera från ungefär 3-4 m/s.
Draken kontrolleras med elektriska vinschar eftersom krafterna blir stora. Den flyger ett tiotal meter ovanför och framför båten och till skillnad från en segelbåt så lutar inte båten på grund av vindtrycket på seglet och masten, även om naturligtvis vågorna märks fortfarande.

När får vi se den första motorbåten med en drake i svenska skärgården?

Fakta:
Ett projekt, Kite Power Boat, som startade den 16 mars 2010 för att segla med en nio meter lång motorbåt, en engelsk Catalac, med katamaranskrov, med en 40 kvadratmeter stor drake från Kanarieöarna till Västindien, en sträcka på runt 2700 nautiska mil. Läs mer om projektet på Kite Power Boat.

Avfärd från Oslo i juni. Resan kommer att kunna följas via inlägg på www.ousland.com

/Anders Jangö

Det var intressant att ta del av den första På Kryss med lite ny layout, det jag ser hittills verkar bra. Rolf Dahlberg heter jag och jag har tidigare aldrig skrivit något inlägg i tidningen men av någon anledning fick jag en impuls att göra det nu.

Jag vill inleda med en liten historiebeskrivning gällande mitt eget båtliv för att ge bakgrunden till artikelförslaget.

Jag är uppvuxen på västkusten och bor sedan 9 år i Uddevalla med min fru Agneta och 4 barn 13 – 21, efter 20 års ”mellanlandning” på en liten gård utanför Sjötorp vid Göta kanal. Sedan tonåren har jag tidvis ägnat mig en åt båtliv i olika former, oftast seglandes på kamraters båtar, dock inte förrän jag var 35 år med egen båt. Jag har sedan 14 år en 50 fots Colin Archer typ, där de första 11 åren gick åt att göra henne segelfärdig (foto från förra sommaren bifogas) och de senaste 3 åren har vi seglat henne till olika platser mellan Norge och Tyskland.

Jag är 54 år mina två äldsta söner började nyligen på sjökaptens- respektive sjöingenjörsutbildning på Chalmers. Vetskapen om att de snart skulle flytta hemifrån och börja studera mer intensivt, gjorde att jag och Agneta de sista åren börjat fundera på en alternativ segelbåt, som i handhavande bättre passar ett par som oss (när väl våra två flickor också flyttat). Det skulle också vara en båt som gick att bo på under längre tid, eftersom planen är att inom ett antal år kunna släppa taget mer permanent och flytta över på båt…som i sin tur kan flytta sig dit vi vill…t.ex. Nya Zeeland eller något annat trevligt varmt ställe. Vi brukar gå på Öppna Varv på Orust i augusti varje år för att få idéer och uppslag. Helst ville vi hitta en däcksalongsegelbåt, för att slippa ”gå ner” varje gång man skulle inombords. Dock var de vi kunde finna alltför dyra för vår ekonomi.

Men… på Öppna Varv 2008 hände något som fick mig att fullständigt börja fundera på hur väl mina tidigare preferenser var grundade.

Bland alla olika båtar som låg vid Hallberg Rassys bryggor, låg det också två Lagoon katamaraner, en 38 fot och en 44 fot. Eftersom jag under alla år jag seglat på västkusten eller på Vänern har sett kanske 5 cruisingkatamaraner sammanlagt, och eftersom jag ”visste” att de var fula, lätt slog runt, inte kunde kryssa och var otroligt klumpiga, hade jag aldrig ens reflekterat över dem som ett alternativ. Agneta drog mig dock ombord på 38 fotaren och helt klart var ju att den var otroligt rymlig för att vara en 38 fots båt, men den såg ju ut som en stor vit fyrkantig låda med alltför höga fribord, full av plast invändigt. Av en slump fick vi dock tillfälle att på måndagen efter följa med på en demonstrationssegling på Lagoon 38:an. En sådan test kunde ju alltid vara kul tyckte jag, även om jag inte hade för avsikt att köpa en katamaran.

Det första jag tänkte på vid seglatsen var att båten verkade otroligt bred och klumpig vid bryggan, tills skepparen startade båda motorerna och lätt som en plätt lirkade ut båten mellan andra båtar och bryggor, ibland i rena 90 graders svängar runt sin egen axel. Själva seglingen var också annorlunda än vad jag var van vid, med lite ryckigare gång i vattnet, delvis beroende på att båten var ganska kort, delvis beroende på det faktum att en katamaran till skillnad från en enskrovssegelbåt saknar tung köl och därför flyter på vågorna istället för genom dem. Det å andra sidan gör att man kan sitta och äta bekvämt nästan oavsett väder och du behöver inte gyroupphängning på spis. Komforten var helt annorlunda.

Det blåste 8-10m/s och vi loggade 8-9 knop halvvind, vilket får anses ganska bra.

Denna segeltur fick mig att börja fundera över om mina tidigare föreställningar verkligen var tillräckligt väl grundade för att ligga som bas för vårt kommande beslut i fråga om lämplig bo- och atlantsegelfarkost. Framtiden skulle visa att allt ställdes på ända.

Jag tillbringade sedan det mesta av min lediga tid det kommande året efter Öppna Varv, åt att forska i cruisingkatamaraners egenskaper. Jag har läst tjocka böcker som vägt för- och nackdelar, jag har via Internet varit i kontakt med åtskilliga en- och flerskrovsbåtägare runt hela världen för information, jag och Agneta har flera gånger varit i södra England under 2009 för att kunna komma ombord på olika typer och storlekar och att därigenom få en fysiskt tydligare bild av hur katamaranlivet skulle kunna vara. Ganska snart i denna forskning insåg vi dock att detta var den typ av segelbåt som för oss är den optimala. Likaså hittade vi ganska snart vår perfekta modell. En fråga jag dock ställde mig och som jag ännu inte kunnat få ett svar på var hur det kommit sig att svenska traditionella förställningar om katamaraner varit så negativa, när katamaraner använts med fördel i hundratals år i varmare breddgrader. Jag läste i en av böckerna beskrivningen att ”ju längre norrut i Europa man kommer, desto ovanligare blir katamaranerna, tills man kommer till Norden där de inte finns alls”. Kanske en liten överdrift men viss sanning ligger det i uttalandet.

En sak man snabbt inser då man jämför enskrovsbåtar med katamaraner är också att det är helt nya fabrikat man talar om; Prout (engelskt fabrikat som byggt mycket sjövärdiga katamaraner sedan 50-talet), Nautitech, Heavinly Twins, Broadblue, Fountaine Pajot, Privilege m.fl. Likaså är frågeställningarna helt annorlunda när det gäller vad man skall titta efter på olika modeller, eftersom det är en helt annan typ av båt. Det blir följaktligen ett helt nytt sätt att tänka. Om katamaraner är fula eller inte är ju en smaksak, där min uppfattning är att det finns katamaraner som kan se både snygga och tuffa ut, likväl som det finns de som ser förskräckliga ut.

En väldigt förenklad sammanställning av för- och nackdelar hos en cruisingsegelkatamaran i jämförelse med en enskrovssegelbåt med motsvarande längd kan se ut så här:

För: Mycket större boutrymmen; naturligt avskilda hytter oftast med toaletter i båda skroven; stor social yta i salongen med full sikt runt om; jättesittbrunn (kallas cockpit) ofta med fast hardtop eller bimini; mycket större däcksutrymmen med god plats att hantera segel, solbada eller annat; rejält kök istället för pentry i salongen och med full social kontakt, eller i något av skroven om så önskas; kaffet skvalpar inte ur koppen även i högre sjö, gyroupphängning av spis behövs ej; det lutar inte mer än c:a 3 grader när du seglar, oavsett vind (vissa anser att det ska luta när man seglar men det är en smaksak); många stuvutrymmen; dubbla motorer ger oslagbar manöverförmåga i hamnar samt innebär en i reserv om den ena går sönder; väl tilltagen navigationsplats; seglar mycket snabbare om ej överlastad; kan oftast ”parkeras” direkt på stranden om man vill göra strandhugg; lågt djupgående (0,5-1,2m på 50 fots båt) ger god tillgänglighet nära land; mycket sjövärdig; kan oftast seglas av en eller max två; bra ankarliggare; ofta mycket välutrustad om begagnad, elverk, riktig kyl-frys, watermaker, air condition, flera toaletter med dusch, elwinchar mm; mycket hög boendekomfort; inte tröttande att segla, nästan oavsett väder.

Mot: Bredden gör det oftast svårt att traditionellt sticka in fören mellan andra båtar i en hamn, långsides eller ankring blir de naturliga alternativen; pga den ofta rikliga utrustningen är det ett omfattande tekniskt system ombord som kan fordra en hel del av ägaren för att få full kunskap om; två motorer ger dubbla servicekostnader; beroende på modell kan vissa katamaranen ha svårare att gå högt i upp i vind; det tar längre tid och de är dyrare att bottenmåla och hålla finishen på; kan vara dyrare upptagningskostnader (går dock utmärkt att ha liggande i vattnet över vintern med rätt planering); mer känslig för övelastning (vilket kan vara lätt med många stuvutrymmen) eftersom katamaranens goda segel- och sjöegenskaper bygger på att den flyter uppe på vågorna; högre nypris eftersom den innehåller mycket mer material/ utrustning.

All den kunskap jag fått under detta år, tillsammans med de kontakter jag har fått runt om i världen och också lite tur, har gjort att jag (vi) nu har hittat en katamaran av det slag vi helst ville ha och som vi också kunde ha råd med. Det är en Prout 50 Quasar byggd 1980 (bild bifogas), med mycket träkänsla i trots GRP skrov och som har en fin mjuk skrovform utan att bli kantig. Den ligger f.n. hos säljaren i Florida, och jag seglar hem den till Sverige under sommaren 2010 över Bermuda och Azorerena, tillsammans med mina två söner. Vår segelskuta har vi därför satt ut till försäljning, vilket ju är ett kapitel för sig.

Så kommer vi då till mitt förslag på något att skriva om.

Jag är övertygad om att inom max 10 år så kommer vi att se betydligt fler katamaraner i våra svenska farvatten, när folk väl börjar inse vilka fördelar de har och när konservatismen börjat släppa. En intressant test skulle vara att låta frun i en segelbåtsfamilj komma ut och provsegla katamaran, laga mat där och bo där en kortare tid. Då tror jag att diskussionerna kring den familjens matbord skulle bli intressanta att avlyssna efteråt. Jag får en känsla av, när jag lyssnar på andra seglare, att seglingens kvalité stundtals mäts i hur fort man seglat, hur långt man hunnit, hur mycket det blåst och hur mycket det krängde. Det är väl okey över en dag eller en helg men under längre tid knappast så. Vid långfärdssegling är det avgörande att vara så pigg som möjligt och att då hänga sig fast i 20-30 graders vinkel hela tiden och ständigt behöva hålla i sig var man än rör sig, tröttar oerhört i längden.

När det gäller tillgången på begagnade katamaraner så är det ju än så länge så att i Sverige är det ingen större idé att leta, eftersom det än så länge i stort sett endast finns Lagoon här och de är ganska nya och därmed dyra. I England (och Frankrike, men där kan språket vara ett problem) däremot finns det mängder av katamaraner i olika prisklasser och storlekar, de flesta samlade inom c:a 20 mils bilresa på Engelska sydkusten. Där finns mycket kunniga, tillmötesgående och hjälpsamma små katamaranföretag, även när vi tydligt deklarerar att vi bara är ute på researchresa och inte för att köpa nu. Vi har flugit 2 stycken ToR London med Ryanair för under 700 kr från Göteborg, och sett det som en liten trevlig semesterresa, så det behöver inte kosta så mycket. Man hinner att se en hel del på bara ett par dagar.

Alltså, jag tycker att På Kryss kunde vara ute tidigt och ta upp katamaranalternativet, om inte annat skulle det säkert kunna bli en intressant diskussion. Är seglarsvenskarna så konservativa som jag läste? Vilka sanningar finns det gällande katamaranens egenskaper eller är det mest tyckanden? Oavsett vilket så är det nog svårt att inte se katamaranens potential som långfärdsbåt.

Den senare delen ägnas åt Atlantöverfarten med ett par vänner ombord på deras Kathleen Love, en 39 fots Sadler Starlight.

Blue Water (part one) from Richard Gooderick on Vimeo.

Del 1 http://vimeo.com/2794889 (i eget fönster)

Blue Water (part two) from Richard Gooderick on Vimeo.

Del 2 http://vimeo.com/2794889

Andra trimaraner
Marknaden domineras av amerikansk/vietnamesiska Corsair Marine och danska Quorning med sina Dragonfly.

Corsair tillverkas i fem olika storlekar: Kappseglingsorienterade Sprint 750, den lilla men ändå beboeliga Dash 750 (båda 7,5 meter), den här beskrivna 28:an, storasyster Corsair 31 (9,4 meter, finns i likhet med 28:an också den med och utan akterruff), samt den stora Corsair 37. Alla båtar utom 37:an går att köra på trailer bakom en tillräckligt kraftig personbil och är i standardutförande utrustade för att fälla både båt och mast utan extra utrustning.

Länk till Corsairs importör www.corsair-sweden.com

Dragonfly-båtarna tillverkas i fyra storlekar: Dragonfly 28, 8,75 meter lång och och trailerbar, Dragonfly 920, 9,20 meter lång och med något besvär trailerbar, Dragonfly 107, 10,7 meter lång  samt Dragonfly 1200, 12 meter lång och 8,6/4,3 meter bred.

Dragonfly-båtarna har sitt så kallade SwingWing-system för ihopfällning, där balkarna är lagrade med vertikala axlar och sidoskroven vid fällning förskjuts akterut, och till skillnad från Corsair flyter i samma höjd som i utfällt läge. Detta gör att en sådan båt är mer lämpad att stadigvarande förtöja i hopfällt skick.

Dragonfly är också på ett annat vis anpassade till skandinaviska vatten, de har centerbord som sitter lagrade i förkanten och fälls upp akterut. Vid en eventuell närkontakt är det inte stor risk att det blir skador.

Hemsida www.dragonfly.dk försäljning till Sverige sköts direkt från Danmark.

Därutöver finns också ett antal andra båtar: Seacart 30 är en rejält sportig 30 fots båt med rejäla fartprestanda. Seaon 96 CRB är också en kompromisslös båt med höga fartprestanda. För fler länkar liksom för begagnade båtar är den svenska flerskrovsföreningen SCTS en bra början.

Tillgången på begagnade båtar är begränsad, det brukar dock ofta finnas en äldre Dragonfly av icke fällbara modeller.

I övrigt finns det i världen en del självbyggeriprojekt, av vilka Ian Farriers båtar nog är mest kända. Det verkar dock som om många självbyggare tycks fastna och bli båtbyggare snarare än seglare.

Ett av få realistiska halvfabrikatsprojekt som existerar är svenska Gepard. Till Gepard finns formar vilket gör att det går att få en skrovfärdig båt utan helt orimliga insatser av tid.