Artikeluppslag från På Kryss 9-2010

Vi är med ombord som elever på en vuxenkurs. De längre vuxenkurserna går varje höst efter att ungdomarna åter börjat skolan. Och trots att regnbyarna ibland smattrar mot kajuttaket är det en härlig stämning ombord. Några i besättningen beslår förseglet klyvaren för att inte vinden ska få tag i duken medan andra hjälper till med förtöjningarna. Och om en stund ska styrman Catarina ha navigationslektion.

Seglingen började i Strömstad i norra Bohuslän. En efter en dök upp med sina mjuka väskor under eftermiddagen och bekantade sig med varandra. Åldersspannet är stort från instruktören Axel Westfelt som är 18 år till Åke Stööd, en känd seglarprofil från Karlstad. Han skulle snart fylla 84. Totalt är det tjugo personer med olika bakgrund och kunskap om segling som delar utrymme och upplevelser under en vecka i Bohuslän och norska Sörlandet.

Skeppare ombord på Gratia denna vecka är Jerker Paulusson, som till vardags jobbar med försäkringar för stora fartyg, men han har också jobbat en period på sjön som styrman. Jerker seglade redan i början på 1970-talet som 16-åring ombord på skutorna och fastnade i föreningen och gemenskapen och seglade följande somrar som instruktör, styrman och som 22-åring blev Jerker också skeppare. Sedan dess har Jerker seglat nästan varje sommar förutom ett avbrott när barnen var små.
– Att förmedla det jag har lärt mig genom åren är drivkraften för mig. En skuta fostrar människor till att ta hänsyn och hjälpa till, säger Jerker och lägger leende till att han också får segla hur mycket skuta han vill, utan att behöva köpa en egen båt.

Gratia är den lite mindre kända systern till Kryssarklubbens ursprungliga kutter Gratitude. Gratia började sitt liv som lyxig privatjakt i England 1900.
Numera är lyxen lite mindre och bland annat badkaret har fått lämna plats för att alla elever ska få en egen koj. Stora mässen rymmer arton kojer med tre på höjden. De är mycket trånga och det tar ett par nätter innan jag lärt mig hur jag bäst tar mig in och hur jag vänder mig på natten utan att slå i huvudet.

Gratia har oerhört vackra linjer. Den måttfulla bredden gör att den nästan 30 meter långa båten kränger närapå som en skärgårdskryssare. Till skillnad från Kryssarklubbens andra två fartyg, Gratitude och den något större Atlantica, som i stället har fiskebåtens kraftfulla linjer med raka stävar och breda bogar.

Styrman Catarina Bjelkengren har seglat mer än halva sitt liv ombord på skutorna – första seglingen gjorde hon som 13-åring (det första år man kan vara med som elev) och sedan dess har hon seglat ett par veckor varje sommar som instruktör och numera som styrman.

– Det bästa och det som fick mig att komma tillbaka var nog mycket stämningen och de härliga människorna som jobbade tillsammans ombord. Självklart är det även seglingen och det härliga att vara på däck i alla väder som är tjusningen, säger Catarina med ett aldrig svikande gott humör.

En dag ombord börjar normalt med purrning vid halv åtta på morgonen. Ett par personer ur besättningen är backisar (backlagsmän) varje dag och dukar fram en mycket stadig frukost med havregrynsgröt, filmjölk, mackor och kaffe/te/choklad. Det finns bara två toaletter ombord och det blir snabbt kö på morgonen.

Efter frukost, rundvask och en städning på och under däck är det sedan dags att kasta loss och sätta segel. 350 m2 segelyta fördelas på sju segel, de tre förseglen och mesansegel är små och lätta att hissa. Storseglet på 85 m2 behöver helst 6-7 personer för att hissas. Att hissa storseglet tar minst en kvart innan man är van. Efter en vecka har alla mer eller mindre röda handflator, även om det är okej att använda seglarhandskar för att rädda skinnet.

När seglen är satta är det dags att besätta poster – det är utkik, rorgängare, navigatör och ”vissel”; en person som står med säkerhetslina fastsatt i fartyget, håller koll på att ingen trillar överbord.

Anna Stööd Olovsson, 23, överraskade sin morfar Åke Stööd, 83, som tillsammans med sin seglarkompis John Pettersson hade bokat en vuxensegling för att prova något annat än hemmavattnen i Vänern.

När Anna fick höra att morfar Åke skulle segla bokade hon genast en plats ombord utan att berätta något för Åke, så det blev en glad överraskning.

– Jag har seglat med min fantastiska morfar hela mitt liv; han kan allt om båtar och båtliv, säger Anna.

Åke tog med Anna ombord på sin båt redan när hon var några månader gammal och hon har seglat med honom varje sommar sedan dess. När hon var 16 år seglade hon också som elev på Kryssarklubbens skutor och nu är hon en av de mest erfarna tjejerna ombord och kunde entusiastiskt leda delar av arbetet.

För min egen del så älskar jag de gamla skutorna – det är dels lagarbetet och dels också historien bakåt; med traditionella riggar med gaffel- eller råsegel, riktigt tågvirke och traditionella arbetsmetoder. Vid sexton års ålder var jag under en månad elev på skolskeppet Shamrock – och ett tag var målet för arbetslivet att bli sjöman. Men jag insåg snart att med de moderna fartygen är man inte många timmar i hamn och jag fick i stället så småningom utlopp för min upptäckarlusta genom att långsegla med en liten båt. Men nu har jag varit elev och jag har fått en förstahandsupplevelse av vardagen på Kryssarklubbens skutor – det är en fantastisk verksamhet som jag hoppas får hålla på i 50 år till.

Till nästa år tycker jag att ni alla ska anmäla er till vår läsarsegling på skutorna, läs mer här bredvid. Det är absolut en jättefin upplevelse och väl värt trånga kojer och lite valkar i händerna.

Micke Westin

Carl Johans slusstrappa utsikt mot Roxen

Tysk katamaran på väg ur slusstrappan i Berg

Jag pratade med Robert Casselbrant som tillsammans med sin familj just nu kör på Göta kanal med sin segelbåt på väg hem mot Göteborg och låg i gästhamnen i Berg i veckan. Jag tycker att all personal är otroligt serviceinriktade, och rena fräscha duschar och toaletter gör kanalfärden till en behaglig familjeupplevelse. Våra två flickor var mycket under däck när vi seglade runt Sverige från Göteborg till inloppet av Göta kanal på ostkusten. Nu är de fullt upptagna hela tiden med att hjälpa till med tamparna, de är aktiva hela tiden konstaterar Robert. Familjen Casselbrant har använt det tyska Verlags spiralbunda sjökort ” Göta kanal och Trollhätte kanal” utgåva 2007 som de köpte vid infarten till kanalen. Det är flera prickar i verkligheten än vad det finns i kortet säger Robert, men det är ändå lätt att navigera efter. Dessutom finns det kompletterande information både i sjökortet och på den CD som följer med sjökortet.

Slussvakten Adam Eriksson

Du kan läsa om Bergs slussar och Göta kanal här.
Du kan läsa om Vreta klosterruin här.

/Stina Jansson

/Stina Jansson

För tyskarna är Cuxhaven en kurort och en välkänd marin nationalpark. Här finns långa blommande sanddyner mot havet, frodiga träsk, och salta våtmarker som översvämmas regelbundet av havet vilket har tvingat de djur och växter som lever här att anpassa sig till dessa extrema förhållanden. Dessa salta marker ger en matälskare anledning att besöka staden, när det serveras lamm. Genom att lammen betar på saltängarna får köttet en speciell smak som skall vara väl värd en middag. Den friska vinden från havet anses ha en välgörande effekt på hälsan, och i kombination med möjlighet till långa promenader, cykelturer och golfrundor gör att Cuxhaven har mer under ytan än vad du först tror.
Så låt inte den tråkiga infarten lura dig utan sväng till exempel in vid fyrskeppet och gå in i den gamla hamnen där du kan få både el, vatten och internetkoppling.

/Stina Jansson

Franska Dunkerque nära gränsen till Belgien är en hamn att pusta ut i på väg in eller ut ur Engelska kanalen.

Det första intrycket av Dunkerque är det stora stålverk som ligger på stranden nära infarten, som med sina skorstenar och stora rökpuffar ser ut som miljöförstörande fabriker gör i dystopiska filmer.

Väl inne i hamnen ser man inte mycket av stålverket och de gamla industriresterna håller på att byggas undan. Denna sommar har vissa projekt kommit igång, men det är mycket kvar innan hamnområdet kan kallas mysigt eller bli ett besöksmål i sig. Fortfarande känns världskrigen närvarande i det att få byggnader är äldre än 1945-talet och fransk arkitektur på 1960- och 1970-talen inte alltid är vackra för ögat.

Det finns flera olika hamnar att förtöja i. Den första kommunala marinan på vänster sida när man kommer in, Port du Grande Large, är på gammal varvsmark och man har börjat fixa till området – tyvärr är det långt från stan, duscharna är temporära och en del dyning letar sig in här vid vindar omkring nord och kan störa nattsömnen. Nästa hamn ett hundratal meter längre in är den privata yachtklubbens och är lite dyrare och tar dessutom betalt för duscharna som dock fortfarande är fräscha. Även här kan det gunga litet.

Lugnaste alternativen är de två kommunägda hamnarna Bassin de la Marine och Bassin du Commerce, dit man måste slussa in (kanal 73 och tiderna står i Reed’s) och passera ett par broar. Men väl inne är det lugnt och stilla och dessutom nära stadskärnan. Även här vill man bygga ut och använda delar av den gamla kommersiella hamnen till att göra marinor för ett drygt tusental båtar till. Just nu är det skrotupplag och föga inspirerande.

När vi var där fanns bara sporadisk bemanning och att få en nyckelplätt tog en 45 minuter lång promenad till Port de Grande Large, som har bemanning dygnet runt.

Det två yttre hamnarna är åtkomliga dygnet runt, dock är det en del grunda sandbankar utanför och vid kuling och över bör man vara försiktig. Speciellt vid högvatten.

Observera att i den västra hamnen får man inte gå in alls som fritidsbåt. Att skilja på franskan Est och Oest är inte helt lätt.

Östlig ström lokalt högvatten – 2,5 timmar och västlig ström lokalt högvatten + 3,5 timmar. Vid nipflod är den under en knop men kan nå upp till dryga två knop vid springflod.

Näraliggande hamnar: Calais ligger 28, Dover 44 M M åt väster och åt öster Niuewport (Belgien) 15 M. Men ett trevligare alternativ är Oostende som ligger 25 M från Dunkerque och är en liten belgisk kuststad som brukar uppskattas.

Fakta om staden

Dunkerque har strax under 100 000 invånare och grundades som stad på 1180-talet.

I inledningen av andra världskriget blev Dunkerque platsen för krigshistoriens största reträttoperation. Mellan 29 maj och 4 juni 1940 utskeppades till Storbritannien totalt nästan 340 000 brittiska, franska och belgiska soldater, som helt inringats av tyskarna. Evakueringen skedde med 887 båtar av olika slag, vilka gick i skytteltrafik över Engelska kanalen.

I efterföljden av D-dagsinvasionen erövrades Dunkerque av kanadensiska styrkor i augusti 1944.

(Fakta från Nationalencyklopedin)

Sommaren 2009 tillhörde ju inte de soligaste, men månadsskiftet juni-juli var en fin period i våra trakter och då passade vi på att göra vår årliga seglats runt norra delen av Dalbosjön i Vänern.

För den oinvigde kan meddelas att Vänern består av två delar, Dalbosjön i sydväst och Värmlandssjön i nordost med Värmlandsnäs, Luröskärgården och Ekens skärgård norr om Lidköping som skiljelinje.

RJ-85-an Miv förde oss via Ekens skärgård till Lurö, som är vår favoritö i Vänern och där man numera kan äta på restaurant och bo på vandrarhem om man är på det humöret. Det blev en utsökt lunch innan vi fortsatte inomskärs till Bärön i norra delen av Millesviks skärgård på västsidan av Värmlandsnäs. Den välprickade knixiga leden är i vackert väder en skönhetsupplevelse med få motstycken. Måtte vi få behålla utprickningen.

Efter en lugn natt på Bärön var det dags för Säffle Segelklubbs uthamn på Sandön, en av pärlorna i Vänern. Efter ett stopp på Svegön söder om Åmål hamnade vi på en underbar ö i södra delen av Tösse skärgård. Kvällen var så där magisk som den kan vara när man är ensam med naturen och tystnaden.

Tidig avfärd i så gott som bleke. Vi tillhör den krympande skara som inte gärna tar till motorn och som till vår stora förvåning får applåder när vi seglar in i hamnar, men nu fick vi ge oss. Det blev motorgång till Vingens hamn och därefter var det dags att korsa Dalbosjön på väg till hemmahamnen på Kållandsö.

Mitt i Dalbosjön ligger ett ökänt och skräckinjagande grund vid namn Megrundet, ett lömskt skär som orsakat många haverier i gångna tider. I Erik Holmströms bok om Vänerns fyrar kan man läsa hur ångfartyget Idog en stormnatt i september 1880 gick rätt på grundet och hur sju män, åtta kvinnor och två barn fick uppleva en fruktansvärd stormnatt med brottsjöar, som ideligen vräkte in över det havererade fartyget.

Tre man ombord på segelslupen Westgöten från Vänersborg lyckades dagen därpå med stor fara för egna liv rädda besättningen. Räddarna erhöll sedermera medalj för sina insatser.

En ovädersnatt endast åtta dagar senare var det dags för nästa katastrof då ångfartyget Trollhättan gick under med man och allt vid Megrundet. Sex män och tre kvinnor följde fartyget i djupet.

Efter tragedin med Trollhättan beställdes ett fyrskepp från Motala Verkstad, det enda fyrskepp som funnits på Vänern. Utläggningen skedde 1883 och skeppet var i bruk ända till 1919 då dagens fyr var färdigbyggd.

Megrundet är alltså en fyr man inte gärna närmar sig i dåligt väder, men nu var det vindstilla, varmt och soligt och att få tala om för barnbarnen att man ätit lunch på Megrund var klart lockande. Hustrun är van vid makens till synes våghalsiga utfärder bland grynnor och skär och godkände kursändringen.

Fyren, som är 13 m hög, är ovanligt vacker med omsorgsfullt utformade fasaddetaljer, t ex inskrifttavla över dörren, gjutjärnsspröjsade småfönster och lanterninbågar i zickzackmönster. Numera är fyren dessutom skönt vitmålad.

Dags att ta land. Men icke! Det brukar nästan alltid finnas något ställe djupt nog för en båt som klarar sig med 1,26 m under kölen och hade jag fått peta och knacka bland stenarna en stund till hade det nog gått, men hustrun protesterade och påpekade att någon lunch på den lilla yta, som fanns runt fyren knappast var möjligt. Att skäret dessutom var fullt av fågelträck gjorde ju inte saken bättre.

Snöplig reträtt alltså, men vi hade i alla fall knackat på hos det mytomspunna grundet. Synd att vi inte blev insläppta!

Bosse Hjelmqvist