För sjuttio år sedan, den 23 april 1942, sjösattes en ny sorts segelbåt vid Arendalsvarvet i Göteborg. Det var en enkel träbåt med järnköl och trämast. Folkbåten var resultatet av en nordisk konstruktionstävling som utlysts av Skandinaviska Seglarförbundet.

Ändamålet var att gemensamt med de nordiska länderna ta fram en praktisk entypsbåt med sovplats för 3-4 personer. En överkomlig segelbåt för den moderna familjen. Sjutton år senare, den rekordvarma sommaren 1959, seglar en av landets många Folkbåtar ut från Djurö i Stockholms skärgård och sätter kurs mot Åland. I båten sitter Karin Palmér, dottern Aina och väninnan Bille. I förstäven fladdrar en vimpel med en påsydd karp.

– Det var en mycket ovanlig syn med bara kvinnor ombord på den tiden. Jag minns seglingen över Östersjön väldigt väl. Det fantastiska vädret och att inte se land på flera timmar, minns Aina Palmér. På Kryss träffar Aina på Sjöhistoriska Museet i Stockholm. Idag är Aina pensionär.

Hennes mamma Karin gick bort 1998. I en glasmonter en halvtrappa upp i museet kan besökarna ta del av historien om Karin Palmér och hennes folkbåt. Här finns vimpeln med karpen, loggböcker från seglingarna och en tidstypisk skepparpipa. Det är en gåva från Aina till museet. På en tv rullar rörligt material från några av seglingarna, filmat av Ainas pappa Louis Huch som var fotograf vid SF. På filmerna kan man se Karin hiva sig upp i masten och rå om sin båt.

– Hon var inte rädd för att ta i. Hon var även aktiv i många sporter. Men ve och fasa när vi seglade in i Kryssarklubbens gästhamn på Runmarö: ”Hjälp, en båt med bara kvinnor!”. Gubbarna kom nerspringande och såg till att vi inte kom för nära deras båtar. Men mamma var så lugn och säker. Hon hade stor spatial känsla. Men visst, vi gick ju på grund några gånger. I Gråskärsfjärden söder om Sandhamn bland annat. ”Bååång” lät det, sen fick vi gunga loss båten, säger Aina och ler.
Karin Palmér arbetade som modist och älskade att sy. På de rörliga bilderna bär hon originella hattkreationer.

– Man får en väldig segellust när man ser de här fotona, säger Aina och visar en bunt fotografier hon själv tog under seglingarna med Karp. Namnet Karp fick Karin från sitt eget namn (KARin Palmér).
Utställningen på Sjöhistoriska Museet är ett förträffligt tidsdokument och en bra skildring av Folkbåtens betydelse för seglingens utbredning i Sverige. Folkbåten gav fler svenskar chansen att semestersegla med familjen.

Med åren ökade antalet Folkbåtar stadigt och Folkbåtklubbar bildades runt om i landet.
Idag, 70 år senare, engagerar Folkbåten fortfarande entusiaster, inte bara i Sverige, utan även runt om i världen.

Utställningen är även en utmärkt skildring av en stark kvinna som skilde sig från normen och hittade sin självkänsla på sjön. Då de flesta kvinnor var hänvisade till ruffen, ansvarade Karin för sin egen Folkbåt. Hon sydde sina egna segel, hade sin plats vid pinn och var en duktig navigatör.
– Mamma var dyslektiker, vilket var pest på den tiden. I skolan blev hon påmind om handikappet. Men på sjön hittade hon friheten. Där var den total, säger Aina.

Text: Adam Holmberg
Foto: Privat / Sjöhistoriska Museet

Bara några veckor har gått sedan Anders Persson valdes till ny ordförande för Svenska Kryssarklubben. Vi är med under den första arbetsdagen på kansliet i Nacka Strand. Hans arbetsrum har utsikt mot Blockhusudden och ramas in av hyllor med seglarböcker, sjökort och samlade årgångar av På Kryss bundna i mörka läderband. Anders häller upp kaffe och berättar vad han kände när han fick frågan.

– Det var ett svårt beslut. För mig är det ett av de finaste uppdrag man kan få, men också ett stort ansvar att förvalta och för vissa är det kanske lite kontroversiellt att det blev jag. Samtidigt blev jag förstås oerhört stolt. Tänk att få ansvaret för att hjälpa våra 43 000 medlemmar till ett bra båtliv. Vi ska göra allt för att värna deras intressen.

Efter tio år som Stockholmskretsens ordförande har Anders Persson en minst sagt gedigen erfarenhet av svenskt båtliv. Han har gjort sig känd som stridbar, driven och social, med goda relationer till såväl gräsrötter som politisk elit. Ett nätverk han lär få nytta av i sin strävan att knyta de tretton lokala kretsarna närmare varandra. Själv tycker han ändå att den stora utmaningen ligger i att skapa en organisation som är mer i takt med sin samtid.

– Mycket av det vi gör i dag har organiserats på samma sätt sedan 1923. Medlemmarna har en medelålder på 48 år och för att inte tappa medlemmar måste vi se till att den inte höjs, utan snarare sjunker. Traditionellt tänker man gärna på en båtmänniska som en person med ett livsintresse, men i dag är båtlivet ofta bara ett intresse bland många andra. Jag tror att vi måste börja anpassa föreningen till en yngre generation med nya beteenden och krav.

Det kan handla om enkla saker, menar Anders. Som att uppdatera det lite ålderdomliga språkbruket med termer av typen klubbmästeri. Eller att arbeta mer i projektform istället för strikta hierarkier med långa möten varje kväll. Han nämner aktiviteter som eskadern ”Mellan sandstrand och glasskiosk” där fokus ligger på barnvänliga lekar och kortare seglatser. Men för att lyckas gäller det samtidigt att bygga underifrån, så att alla känner sig delaktiga.

– Det här är inte som ett vanligt företag där du kan sitta och slå klubban i bordet och bestämma. Alla beslut ska stötas och blötas med medlemmarna ute i landet. Det måste få ta tid, annars blir det inte bra. Så mitt jobb handlar mycket om att stimulera folk, klappa dem på axeln, skapa ett trevligt klimat. Ska man få ett gäng frivilliga att åka ner till Malma Kvarn och stålborsta väggar eller kratta löv – ja, då måste det vara kul, säger Anders med emfas.

Kärleken till båtar kom praktiskt taget med modersmjölken. Anders växte upp i Saltsjöbaden, i ett hem där allt kretsade kring båtliv. Hans morfar var med och grundade Saltsjöbadens båtklubb 1926. Båtintresset har sedan förts vidare genom släktleden och i dag går knappt en helg utan att han ger sig ut i familjens Mamba 29.

– Kicken ligger i att komma ut i naturen. Tystnaden och stillheten. När barnen var små ville de ofta sova i båten, de sov så bra där. Och jag håller med, få saker är lika avkopplande. Jag brukar säga att den dagen vi skaffar en tv i båten, då är det dags att sälja den och istället köpa en större tv, skrattar Anders. Mycket har förstås hänt sedan hans första äventyr på grannens stjärnbåt. I takt med att seglingen blivit allt folkligare har den lockat anhängare från nya håll.

Inte minst ser Anders en tydlig trend i att fler och fler kvinnor seglar, och vågar ta mer plats i båtvärlden. Men det handlar också om en ökad miljömedvetenhet och respekt för naturen. Det är en förändring som våra svenska myndigheter dessvärre inte alltid har full koll på.

– Myndigheters och många politikers bild av båtlivet verkar ofta baseras på att det är stora dyra båtar, fylla och folk som ramlar i sjön. Men sorry, det stämmer inte. Merparten av svenskt båtliv handlar om att vara ute i naturen med familjen. Vanliga människor och enkla små båtar. Det vore väldigt synd om man reglerar båtlivet för hårt och dessutom gör det på felaktiga grunder.

Varför ska man då vara medlem i Svenska Kryssarklubben år 2012? Anders radar upp några av alla uppdrag som ingår i verksamheten: seglarskolor, lobbyverksamhet, tidningen På Kryss, remisssvar och utredningar, alla sjömärken och bojar som läggs ut. Samtidigt betonar han att klubbens 43 000 medlemmar är en extremt heterogen grupp, från unga till gamla, från norr till söder. Det enda som alla har gemensamt är att de älskar att vara på sjön.

– Vi är i upplevelsebranschen. För det är just detta vi säljer till våra medlemmar: Den där kvällen när man sitter med sin älskade i solnedgången på en skärgårdsö och äter och dricker gott. Men ibland kan det finnas hinder på vägen. Det kan vara en politiker som vill stänga en bro, ett grund som måste märkas ut, eller en konflikt med en säljare. Då är det vår uppgift att ta bort hindren, så att våra medlemmar kan nå fram till den där perfekta kvällen.

FAKTA: ANDERS PERSSON

Ålder: 60 år.

Bor: Saltsjöbaden.

Yrke: Konsult.

Båt: Mamba 29, sedan 1983.

Favoritdestination: Biskopsö.

Första seglingsminne: ”När jag var 14 fick grannens grabb en stjärnbåt och vi åkte ut för att fira midsommar på Härsö. Men det var totalt vindstilla så vi fick paddla hela vägen”.

Motto: ”Delaktighet. Alla ombord ska vara med och segla, inte bara vara passagerare.”

Bakgrund: Tio år som ordförande för Stockholmskretsen. Har tidigare även suttit med i Kryssarklubbens styrelse.

Aktuell: Ny ordförande för Svenska Kryssarklubben.

Text: Jonatan Leman
Bild: Christopher Hunt

11….  Inkorgen Insändare.

13….  Nyheter Aktuellt från när och fjärran.

LÅNGFÄRD

16….  Skrivartävling Första vinnaren korad: Med Mare Cantus till Mare Balticum.

23….  Små & stora äventyr Sillabåten, The Great Loop, Anna på Explorer och ungdomarna i ARC.

36….  Destination Kielkanalen, här börjar äventyret.

INSPIRATION

42….  Återvinning En marin skattkammare; Tackel & Tåg på Skeppsholmen.

48….  Ekonomi Sponsring av långfärden, så kan du göra.

OMBORD

52….  Nya prylar; självlysande skot, elmotorer, fiskartröjor och en del annat.

54….  Så funkar det Jonas Arvidsson förklarar tidvatten.

PÅ GÅNG I KRYSSARKLUBBEN

61….  På gång i klubben.

62….  Ny ordförande Lär känna Anders Persson, Kryssarklubbens nye ordförande.

64….  Miljö/båtpolitik Det händer saker bland bottenfärgerna.

66…. Nästa nummer Kommer 23 februari.

Som nyvald ordförande i Svenska Kryssarklubben vill jag inleda min första krönika med att tacka för det enorma förtroende jag fått från er. Att få vara ordförande för världens största båtklubb är ett mycket ärofyllt uppdrag som jag hyser stor respekt för. Jag vill samtidigt passa på och tacka avgående ordföranden Torbjörn Berg för det fina jobb han gjort.  

Det ska bli kul och utmanande att gå från att arbeta inom en krets till att jobba riksövergripande. Kretsbakgrunden tror jag är mycket bra att ha i bagaget. Den ger förståelsen för det viktiga arbetet som pågår ute i kretsarna.

Kryssarklubben ska främja långfärder till sjöss. Det innebär för oss ett både praktiskt arbete med bojar, sjömärken och utbildningar, men också ett stort informationsarbete. Informationen är riktad till medlemmarna men även till politiker och andra beslutsfattare.

Enligt min mening är tyvärr många av dem som beslutar om villkoren för båtlivet väldigt okunniga om hur det fungerar. Kryssarklubben måste därför öka informationen till beslutsfattarna och vi måste börja påverka beslut och utredningar på ett tidigare stadium. I dagarna har vi precis lämnat in remissvar på ”toautredningen”. Mer info finns på hemsidan.

Vi måste också mer aktivt delta i miljödebatten. Ett första steg är att styrelsen kommer att anta en miljöpolicy. Det är viktigt att markera att Kryssarklubben inte är någon miljöovänlig organisation. Tvärtom, vi är mycket intresserade av miljön eftersom det är där vi tillbringar mycket av vår lediga tid.

Verksamheten måste utvecklas för att följa med i tiden, våra medlemmars livsstil och vanor har drastiskt förändrats sedan klubben startade 1923. Vi arbetar fortfarande i samma former som då och med i stort sett samma verksamheter. Det här innebär inte att jag tycker det är fel, men vi måste se över hur vi kan anpassa organisationen, arbetsformerna och verksamheterna för att erbjuda våra medlemmar största nytta. Satsningen på barn och ungdom måste ökas.

Nu har det vänt och vi går mot ljusare tider, planerandet av sommarens färder har startat. På vår hemsida finns många  tips om båtteknik, färdmål och inte minst kretsarnas olika aktiviteter.

Vi syns på vårens båtmässor!

Tidningens redaktör Micke Westin håller på att fundera över nykonstruktionen till den gamla Fingal från 1965 ska kunna göras så vacker som möjligt. Ursprungliga tanken är att mycket av det nya ska spegla hur små segelbåtar såg ut för 80-100 år sedan med lackat trä, gaffelrigg och runda mässingsventiler. Men kan man tänka sig att gå lite längre (läs tidigare artikel)?!

Vackra och harmoniska former kan man skapa genom traditionella linjer, men kanske kan man trots det använda lite mer moderna (och miljövänliga) material eftersom mycket har hänt de senaste hundra åren. Kanske kan man ta det hela ett steg längre? Research på internet ger många nya tankar och idéer. Alternativa lösningar ska självklart undersökas, även om jag tror att en litet mer försiktig väg kommer att väljas till slut …

I en notis i engelska båttidningen Classic Boats hittade jag en liten tiometersbåt med traditionella linjer ovanför vattnet, men extremt modern under vattenlinjen. Båten går under namnet Smack 20:10, vilket är ett ganska roligt namn på en båt-

Det som fascinerade mest var överbyggnaden, som med sin traditionella form hade sidor som nästan helt bestod av tonade lexanskivor som fönster. En trend vi kunnat se på båtmässorna de senaste åren är att allt större partier av både överbyggnader, men också i friborden kan bestå av fönster. Bättre limmer har gjort att strukturen inte försvagas som det gjorde tidigare. Speciellt motorbåtar och katamaraner som sällan har sina fribord under vattenytan har gått längst med detta.

Guy Whitehouse har ritat och Moreton Boats i Cowes på Isle of Wight ska bygga – dock verkar inte någon ha blivit byggd ännu. Materialet är trä och måtten är 10 meters längd, med 9,7 meter i vattenlinjen, 3,25 meters bredd och 4,5 tons vikt. Segelytan är 62 m2.

Skulle man kunna ersätta sidorna i överbyggnaden med mörktonade fönster (ventiler är det ju inte!). Naturligtvis skulle man få ha ordentliga gardiner för natten i gästhamnen, men det är bara en lite nackdel.

Kommentera gärna dessa idéer här nedan!

Vi har sejlet i skærgården i 20 år. I begyndelsen af 90’erne bemærkede vi, at der var meget affald i skærene. Det har ændret sig positivt. Ok, der findes stadig rester efter grill, men det er småting. Brugerne er blevet mere bevidste omkring deres affald – og det har indtil nu været let at komme af med affaldet på en ordentlig måde. Men fremadrettet skal vi åbenbart til at leve med forhindringer.

Og så tilbage til de svenske havnefaciliteter. Gæstehavnene ligger ofte yderst og er meget urolige i hårdt vejr. ”Forhyrda platser” ligger ubenyttede hen. Vi har et par gange (senest i Grebbestad) prøvet at lægge os på en ”forhyrd palts” (blot for et par timer, mens vi gik på indkøb). Kort efter fik vi besked på at forlade pladsen, for den var ”forhyrd”. Da vi ville sejle, kom en bådejer ved broen og sagde, at vi kunne blive liggende, for nok var pladsen ”forhyrd”, men ham, der havde pladsen, havde ingen båd for tiden. Vi har lært at lytte opmærksomt til vejrudsigter. Når der er varsel om hård vind eller kuling, finder vi bedre beskyttelse i en god naturhavn end i en overfyldt gæstehavn. Det gælder om at finde ind bag en høj klippe (udsøgt efter vindretningen) og gerne ved en bøje.

Vi vil opfordre SXK til at udlægge mange flere bøjer, eksempelvis gå til modangreb på de høje havneafgifter ved at føre en kampagne over 3-5 år, hvor man forhøjer årsafgiften med fx SEK 50.- til finansiering af en målrettet indsats med bøjeudlægning. Med ca 43.000 medlemmer giver det SEK 2.150.000.- om året. For de penge kan man indkøbe og professionelt udlægge mange bøjer over en 3-5 årig periode. Og for os som klubmedlemmer og brugere vil det være en økonomisk attraktiv løsning.

Nej vi opgiver ikke vores sommertur til Bohus län, men vi advarer vore sejlervenner mod de høje havnetakster og anbefaler dem at finde en god plads for natten i naturhavn. Mange, som ikke tidligere har sejlet i skærgården, afholdes fra at prøve et par ferieuger i Bohus län, fordi de ikke kan gå i havn uden at blive plukket økonomisk.

Husk: Danske sejlere skal først til at lære at bruge anker, når de kommer til Sverige. Det er en helt ny sejlkultur, vi møder i skærgården. Derfor er den så fascinerende.

Hilsen

Sven Erik Bruun, medlemsnummer 747679

I Sjöhistoriskas källare

I källaren på Sjöhistoriska museet på Gärdet finns en mängd bilder och ritningar på båtar. Bara från Knud H. Reimers finns 25 stora liggande arkivlådor innehållande tusentals ritningar. Jag fick en stor mapp märkt ”Ritning: Fingal, Fin-Gal, Fingal III, Falstaff havskryssare” med ett trettiotal ritningar och i botten låg det två transparenta smörpapper med tunna blyertslinjer som skulle kunna vara en mycket rudimentär spantruta. Jag både fotograferade av och gjorde ett par kopior för att kunna skicka till 3D specialisten Claes på  Lundstrom Design. På en av kopiorna fyllde jag i linjerna för att det skulle synas bättre (se bild härintill).

Troligen en Falstaff havskryssare

Det visade sig dock inte vara en Fingal, utan kanske troligare den Falstaff som nämns i arkivmappens namn, och som är 40 centimeter bredare.

Möjligen får jag åka tillbaka till arkivet för att gräva vidare, eller så får vi approximera linjerna eftersom det inte är viktigt att det blir exakt rätt – det ska mer visa idéer och göra det möjligt att få in förslag från andra som kan ha de kunskaper som jag i stort sett saknar.

Jag cyklade sedan ner till Nya Djurgårdsvarvet för att försöka få fram ett besked om när båten skulle kunna komma upp och om jag kan ställa ett verktygsskåp inne i lokalen.

Jag passade också på att pumpa ut cirka 8 liter vatten ur kölskarpen (regn) och skruvade loss några hyllor, men jag tror att nästa steg i helgen blir att gå på delar med tigersågen som inte ska sparas (ett pentry finns till skänks om någon vill skruva ut det). Med hjälp av ett billigt måttband fick jag också några mått på överbyggnaden (1,5 meter), luckan (0,5 m) och den blivande ståhöjden (1,53 m) bland annat. Det kommer inte bli en jättestor kajuta, inte ens plats att kunna svinga en död katt …

Tid: ca 3 timmar
Inköp: 0 kronor

Klicka på bilden för större format.

Överbyggnaden på Fingal är den del som är minst lyckad – skrovet som Knud H. Reimers ritat är klassiskt vackert med snygg språnglinje och lagom avvägda överhäng – medan överbyggnaden i två våningar är oproportionerligt i förhållande till de låga friborden. Naturligtvis är ”skönhet” ett subjektivt begrepp och utan tvekan finns de som tycker att Fingals originallinjer är vackra …

Jag har två alternativ på överbyggnad – båda förutsätter en lägre överbyggnad som ska ha brons/mässingsventiler på mahogny(-liknande) material. En idé är att bygga en helt ny överbyggnad av nordiskt trä från grunden.

Men först ska jag utröna om den främre delen av den nuvarande överbyggnaden går att använda och sedan fanéra med trä för att få rätt utseende. I så fall måste den delas långskepps för att passa till det bredare hål som den bortsågade överbyggnaden lämnar. Men eftersom det ska till en nedgångslucka så är det inte så mycket material som ska ersätta.

Sittbrunnen vill jag gärna ha lite större för att få plats med upp mot sex personer sittandes. I nuvarande version är det max fyra personer, men både skotbänken och rorkulten tar mycket plats och det är tveksamt om fyra personer sitter särskilt bekvämt …

Jag tycker också att lägre sarger kan vara snyggt, kanske bara 80-100 mm som håller vatten som rinner över däck borta. Och gärna med en lutande bred träsarg som gör att man kan sitta på den eller på däck utan att sargen blir obehaglig i knävecken. Lägre sarger ger mindre skydd, men en blöt back och utan skydd från vinden gör att man under seglingen kommer närmare elementen. Och det är bara härligt!

Jag såg en trevlig sarglösning på Cornish Pilot Cutter 30, med den typ av utåtlutande sarger jag tycker skulle vara trevliga att ha (länk till bild).

I bästa fall kan nuvarande sittbrunn modifieras till att passa det nya tänket. Då blir den fuktsäkrare med sin glasfiberarmerade polyester.

Fler tankar om överbyggnad och sittbrunn finns här …

Fingalprojektet drar snart igång och det är hög tid att börja undersöka vad som ska göras med båten. Miljöaspekten är viktig och ska självklart genomsyra materialval och metoder. Men framförallt ska slutresultatet bli så vacker så möjligt – därför är projektets namn ”Från Odjur till Skönhet”.

Jag har renoverat ett par båtar tidigare och det har gått bra trots att jag vid båda tillfällena fastnat i ”ska bara-fällan” (som innebär att när man monterat ner en sak ska man bara ”passa på att göra det och det” och projekten tornar lätt upp sig). Men ett av de områden där jag nästan helt saknar erfarenhet är att bygga och uppdatera riggar och då särskilt gaffelriggar – en rigg som för övrigt uppfyller alla möjliga krav som jag har på försköningen av Fingal. Gaffelriggen är, enligt min mening, framförallt vacker att se på och dessutom kul att segla och definitivt lite av en utmaning när man är själv ombord med fyra segel som ska skotas och backstag som ska skiftas vid slag och gippar.

Jag har i och för sig seglat med gaffelrigg på olika skolskepp sedan jag var 16 år. På skolfartyget Shamrock 1983 var sista nattens examensprov att styrmännen hade stökat till riggen så mycket de bara kunde, och sedan gällde det för oss elever att hissa segel, efter att med händerna i mörkret känna sig fram till vad som var fel. På skolfartygen är det andra dimensioner på rundhult, fall och så vidare än vad det är på en fritidsbåt och mina erfarenheter av att segla lite gaffelriggade skepp spelar nog ingen roll alls när det väl kommer till att vara med och utforma Fingals nya rigg …

Fördelarna med en gaffelrigg är att tryckcentrum ofta ligger lågt och att segelytan är uppdelad på flera mindre segel, vilket kan göra det enklare i hårt väder att få en lämplig segelsättning. Nackdelarna är att en gaffelrigg inte kryssar lika bra som en bermudariggad båt, men är å andra sidan bättre på undanvindar.

Jag har köpt, men inte ännu fått, boken ”Gaff Rig Handbook” av John Leather som skrev den redan 1970, men som fortfarande finns att köpa i lätt reviderade versioner och ska gälla som bibeln bland rigghandböcker. Men även om jag tillhör den grupp som gärna vill läsa mig till hur saker och ting ska genomföras innan jag påbörjar dem så tror jag inte att läsa boken hjälper mig mycket längre än att möjligen bli en klokare beställare när jag ska diskutera hur jag vill ha riggen med den som ska tillverka den (och jag är gärna med och jobbar på den).

Materialet i mast och bom/gaffel blir med all sannolikhet norrländsk gran. Faktum är svensk gran är ett av de allra bästa materialen för trämaster. Den ursprungliga tanken att återanvända en gammal trämast har jag fått rekommendationer från Per Wermelin att undvika eftersom de är torra och spricker lätt. En ny mast tillverkar man ihålig och limmar av långa stavar till en stark cylinder. Ett tag funderade jag på om bom eller åtminstone gaffel borde vara i kolfiber för att få ner vikten högt upp i riggen, men även om kolfiber går att måla så det ser ut som trä tror jag att det ligger utanför budgeten för denna renovering.

Det finns de som använder aluminium som material till gaffelriggar, men trä är bättre för miljön och är dessutom vackrare.

Min uppgift nu är att jag måste snarast hitta en konstruktör till riggen – att räkna på detta ligger långt över min förmåga. Jag tar gärna rekommendationer om du som läser det här känner till någon. Jag har talat lite med båtkonstruktören Lasse Norlin, varit studerat Paul Gartsides båtar (som ritar mycket trevliga små gaffelriggade båtar) och dessutom kontaktat ett par av de trämastbyggare som finns i Sverige; Michael Dittmar på Getteröns Riggarverkstad och Mats Båtbyggeri i Hudiksvall är de som jag hittat.

Budgeten är begränsad och jag vill gärna ha en vacker, överriggad och lättseglad rigg slutändan trots de begränsningar som finns …

Mer om gaffelrigg kommer.

Det är snart 40 år sedan jag blev medlem i Svenska Kryssarklubben. Jag minns fortfarande varför jag ville bli medlem. En klubb som arbetar för turist- och långfärdssegling, det kändes helt rätt när jag ville få ut mer av mitt båtliv. Att dessutom få tillgång till bojar och hamnbeskrivningar, bland mycket annat, var bidragande orsaker. Och så fick man ju På Kryss, redan då Sveriges bästa båttidning.

Sedan ett antal år pågår ett kontinuerligt utvecklingsarbete inom klubben för att få en mer öppen och modern förening som skall erbjuda större medlemsnytta och stärka sin roll som företrädare för båtlivet. Hittills har du som medlem sett nya modernare stadgar, en förnyelse av På Kryss, början på en ny webbsida och en starkare ekonomisk ställning. Vi agerar också alltmer aktivt i våra kontakter med myndigheter och andra organisationer inom båtlivet.

När jag nu lämnar ordförandeskapet vet jag att Kryssarklubben även i fortsättningen får en kunnig och erfaren ordförande som kan driva arbetet framåt. Anders Persson, som nu tar över ordförandeklubban, har en gedigen erfarenhet som ordförande i Stockholmskretsen och har också tidigare suttit i Kryssarklubbens styrelse.

För 15 år sedan engagerade jag mig som funktionär i Kryssarklubben, till en början i Västkustkretsen och senare på riksnivå. De här åren har definitivt gett mig ett rikare båtliv och många nya vänner och kontakter, både inom och utanför klubben. Efter fem år i Kryssarklubbens styrelse, och mitt tredje år som ordförande, har jag nu valt att lämna arbetet i styrelsen. Det är med blandade känslor – det är inte lätt att lämna ett så stimulerande uppdrag, men jag vill nu ägna mer tid åt mig själv och min familj.

Jag vill tacka för den tid jag haft förmånen att sitta i Svenska Kryssarklubbens styrelse och önskar Anders Persson lycka till i sin nya roll som ordförande.